10-årskrönikan

BANANTEATERN 10 ÅR

– eller ”I Uppsala är ingenting omöjligt!”

Det var en gång… (Våren 2002 – Januari 2003)

… tre unga killar som inte visste vad de skulle göra med sitt sommarlov. Skolan var slut, vuxenlivet hägrade och skrämde, och det fanns naturligtvis bara en sak att göra.

Nån pjäs, typ.

Så kom det sig att Johannes ”Bamse” Wanselow, Samson Wiklund och Mikael ”Lunkan” Lundgren frågade Björn ”Bam” Dahlman om han kände till nån cool pjäs för 3-4 killar, och om han ifall de hittade nåt för 4 killar ville vara med. Och hur de senare i pjäsjakten sprang på Tobias ”Tobbe” Ljunggren och Sebastian ”Basse” Nord, och bestämde sig för att göra Nigel Williams Klassfiende.

Redan samma dag smet de från en musikalfest, låste in sig i en blackbox och hade djupa samtal. Vad vill vi egentligen göra?

”En pjäs.”

”Jamen varför då?”

” För att visa att vi kan! För att Uppsala suger och vi måste visa alla att vi är så bra att nån måste göra nånting för att hjälpa oss.”

”Va? Hurdå? Vaddå?”

”Jamen. Det finns ju ingenting. Det finns inga replokaler. Det finns knappt nånstans att spela. Men framför allt finns det nån konstig attityd om att Stadsteatarn är det enda som är bra, och att allt annat är amatörteater för de närmast sörjande. ”

”Undra på att det aldrig kommer publik! Vi måste ändra på det, vi måste göra nånting som är så jävla överbra att folk fattar att det här är nåt man måste satsa på. Så utmanar man andra grupper att höja ribban, men framför allt politiker att satsa mer, och publiken att kräva det!”

”Hur gör man det då?”

”Jag vet inte. Men skiter i att man är amatör och tänker att man är proffs, och så typ… repar man häcken av sig?”

”Aha, du menar så…”

”Så det här är mer en bara en uppsättning. Det här är ett statement. Det här är ett försök att förändra kultur-Uppsala. Visa att friteater inte bara är skit, visa att vi är viktiga. Använda vår teater för att fästa uppmärksamhet på att det behövs mer scener, mer replokaler. Vi måste göra nåt mer, bilda en förening, ha ett namn! Vi måste heta nåt coolt! Nåt seriöst!”

”Teater Taggtråd? Teater Medusa? Teater Eidolon? Teater Pretto? Teater Bergstopp?”

”Nä… vi är så pretto redan, vi måste heta nåt opretto.”

”Teater Lökring? Hybristeatern? Bananteatern?”

”Bananteatern?”

”Man kan väl för fan inte heta Bananteatern?”

”Klart man kan! Smaka på ordet… Bananteatern… hur smakar det?”

”Banan?”

”Precis!”

På Kulturnatten i september 2002 gjorde Bananteatern sitt första offentliga framträdande. Vi ville göra PR för kommande projekt, berätta att vi fanns – men framför allt dela ut flygblad och berätta om vår agenda.

Med en gatuföreställning byggt på ett mycket politiskt medvetet mobba tjockis-tema, inklusive stage fighting, Uppsalas sämsta robotdans, sketcher  samt en ”skjut-vinäger-i-ansiktet-på-en-tjockis”-happening hann vi presentera oss för världen, innan polisen kom och körde bort oss.

”Tillstånd? Vaddå? Det är ju kulturnatt? Vill konstapeln mobba en tjockis förresten?”

I samband med detta drog vi också igång en massiv flyerskampanj runt hela stan, med vårt budskap nedkokat i slagkraftiga frågor.

”FINNS DET NÅN JÄVLA KULTUR HÄR?” stod det att läsa på en allt annat en blygsam mängd elskåp i Uppsala under hösten 2002.

30 januari 2003 hade Klassfiende premiär på Skandiascenen. Då var så gott som vartenda elskåp i stan tapetserat med vår snyggt röda affisch. På självaste premiärdagen ringde gatukontoret och hotade stämma oss om vi inte tog ner dem. Vi lovade att göra dem så fort vi hade klarat av premiären.

Sen gick vi ut och satte upp några fler.

Klassfiende drog sensationella 650 besökare, och reaktionerna var inte av denna värld. Mejl från ungdomar som rent ut sade att de alltid tyckt att teater alltid varit överklasskultur som de hatade, men som suttit och gråtit under föreställningen och tyckt att det verkligen handlade om dem. Långa handskrivna brev från gamlingar som skre vatt de nu förstått hur dagens ungdom kände. Mejl från nystartade teatergrupper som sa att de blivit inspirerade av oss och nu ville pröva själva. Vi var kungar i världen, och det var dags att starta nästa projekt.

Hur gör man sen då? (Våren 2003-Våren 2004)

Vårt nästa projekt var nåt slags mellanting mellan teater och installationskonst, och gick ut på att fylla Ungdomens Hus med en massa enaktare och experementiellt tolkade delar ur pjäser av Samuel Beckett. Projektet visade sig dock snabbt ogenomförbart med den mycket överskådliga budget vi hade (0kr), och vi började istället leta efter ett nytt manus. Vi fastnade för Sven Delblancs Fångvaktare, och i oktober 2003 hade vi premiär på Den Lilla Teatern.

Henrik ”Myran” Myrberg och Anna ”Harry” Nordlundvar då nya medlemmar i gruppen, och Bananteatern var glad att inte längre bara bestå av killar.

Våren 2004 kom, och ungdomarna hade utan att riktigt märka det blivit lite äldre. De längtade ut i världen, de längtade efter ubildning, att komma vidare. Att prova nånting annat än den lilla småstad där de växt upp. Under tiden hade vi börjat arbeta tillsammans med Håkan Stenqvist, som utifrån vad vi hade att säga om live toch världen böjrade skriva ett manus till oss. Kanske var det när vi såg vad för sorts manus han skrev, som vi förstod att någonting höll på att förändras. Och det gjorde det. Så gott som samtliga medlemmar om under våren in på olika skådespelarutbildningar och skulle flytta till hösten. Och på något vis kändes ett syfte uppnått. Vi hade visat att det var möjligt. Vi hade fått så mycket cred från så många håll att vi kände att vi gjort det vi kommit för att göra.

Lillforsen Blues hade premiär i juni 2004. Det var den sista föreställningen som gick på den gamla Skandiascenen. Den handlade om ett kompisgäng som under sin uppväxt gjort shower tillsammans, men som nu skulle göra sitt sista framträdande för att sedan flytta ifrån den lilla hålan där de växt upp.

Återkomsten (Våren 2009  – Våren 2010)

Hösten 2008 återvände Björn till Uppsala. Det var inte riktigt meningen, det bara blev så. Han bodde egentligen i Göteborg där han jobbade med friteater, och där han hittade mycket inspiration och idéer och det sprudlande friteaterklimatet som då rådde där. Men så fick han praktik som regiassistent på Stadstetaern, och dessutom jobb med Tio fötter till våren, och sen liksom bara råkade han vara där. Och han var sugen på att göra nånting. Gärna ihop med Mats, som han jobbat med tidigare. Och så fanns det en producent också, Linnea, som gärna ville dra igång nån slags frigrupp. Och en Daniel och en Veronica som ville lira.

Så de började repa, en pjäs av Annelee Vikner som hette På väg till ..shire. En svart komedi, perfekt att spela på någon caféscen. Björn ville starta Teater Ub – en frigrupp som fokuserade på att göra små föreställningar på konstiga ställen, och på sikt också börja levandegöra Uppsalas historia. Och då På väg till …shire var som gjord för en caféscen, började tankarna om inte det här kunde vara Ubs första produktion.

Men ju längre tiden gick, och ju mer Björn upptäckte att gamla Bananteatern fortfarande levde i folks minnen – och framför allt, ju tydligare det blev att Uppsala på nytt behövde en frigrupp som påtalade friteaterns usla villkor! – desto mer mognade ett beslut fram.

Så till sist var det bara att ringa runt alla gamla medlemmar. ”Har jag mandat att återuppta Bananteatern?”

”JAAAAA!” sa alla.

”JAAAAA!” sa Johannes. ”Men bara om jag är med också!”

Klart som fan, liksom.

På väg till …shire hade premiär i maj 2009, på Café Ofvandahls, och sedan nypremiär hösten därpå på Reginateaterns caféscen. Under hösten satte sig Björn, Mats och Johannes ner för att på allvar börja skissa på storslagna planer för framtiden. En långsiktig plan på hur man skulle etablera sig, steg för steg driva igenom en konstnärlig agenda, spetsa retoriken…

Nästa produktion var också spikad. Björn hade ett manusutkast till en barnföreställning, Johannes var taggad på att regissera, Mats var född att spela superhjälte…

… och i mars, på PLEJ Teaterfestival, hade vår barnföreställning Bananmannen premiär. En galen komedi om fantasins och lekens helande kraft, men också en föreställning om att vara ensam, och om ha rätt att bli sedd för den man är. En föreställning som skulle slå an tonen i Bananteaterns barnverksamhet: teater som vill utgå från dem vi spelar för, se barnen för vilka de är.

Berg – och dalbana (Sen vår och sommar 2010)

I och med Bananmannens premiär var ett stort steg taget. En produktion med den uttalade ambitionen att spelas i många år, hade Bananteatern tagit beslutet att finnas kvar länge.

Men nästa steg var svårt. Att locka folk till …shire hade inte varit det lättaste, och på den offentliga premiären för Bananmannen hade bara ett enda barn hittat dit. Dåligt publikarbete, javisst, men insikten om vad som krävdes var chockartad. Dessutom hade vi bara sålt tre skolföreställningar under våren av Bananmannen, vilket var betydligt färre än vad vi hoppats på.

Det var lite tungrott, helt enkelt. Tusen idéer fanns, men ingenting som riktigt gick att göra nåting av. Björn hade förvisso börjat jobba med ett litet projekt tillsammans med en skådespelare som läste masterprogrammet Skratt utan gränser på Teaterhögskolan i Stockholm. Det skulle mynna ut i ett magisterarbete om klimatflyktingar, och om det nån gång i framtiden kunde bli en föreställning av arbetet ville han göra det i samarbete med Bananteatern och sitt eget Rednose Entertainment. Men än så länge var det bara en minigrej, och det skulle inte bli mer än ett work in progress som skulle visas på teaterhögskolan.

Det kändes tungt, helt enkelt. Men mitt i allt kom en räddande vindpust. Bananteatern beviljades ett kvinnohistoriskt bidrag vi hade sökt för en idé vi fnulat på länge. En dramatiserad stadsvandring, som var så teatral i sin form att den kändes mer som en vandrande föreställning. Sanna Tielman Lindberg var en jäkel på att både forska i kvinnohistoria och sy kostymer, och hon kände en Ingela Jansson som säkert gärna skulle vara med…

Och i augusti 2010 hade Fruarna först! premiär. En kvinnohistorisk stadsvandring som sprang ut och in i olika metalager i någon slags postmodernistisk minimalism, och hela tiden försökte ifrågasätta våra egna perspektiv på vår historia, och hur vi vill se på historiska kvinnor kanske egentligen handlar om hur vi ser på dagens kvinnor. Ungefär. Och publiken älskade det, så gott som hela veckan var slutsåld.

Och på samma dag, så hade också Ragulabuggla, det där klimatflyktingsprojektet som utan att nån egentligen förstod hur det gått till förvandlats till en riktig föreställning, premiär på Tokalynga flying theatre festival i Halland. Föreställningen spelades senare under hösten också på Paradisofestivalen på Turteatern.

En lugn höst (Hösten 2010)

Hösten 2010 blev en lugn tid i Bananteaterns historia. Tid och erfarenhet hade visat att bästa sättet att driva frigruppen var att utse ett konstnärligt råd, bestående av de medlemmar som var mest aktiva. Men samtliga i det konstnärliga rådet var upptagana på sitt håll – Johannes på Riksteatern, Mats med arbete med Bluffen på Reginateatern, och Björn i ett internationellt samarbete, Re-Orientations.

Men det funderades, filades och formulerades under tiden.  Under Fruarna först! hade Björn och Mats hunnit prata en hel del om det där med att spela utomhus. Under en minnesvärd promenad med årets största glass, gick de och spanade på olika tänkbara spelplatser i Uppsala, och blev alldeles till sig. ”Mer sånt här! Ut med teatern från institutionen!” Förutom att det kändes roligt och utmanande, kändes det också viktigt.

En av de tankar som inspirerat Björn att lämna Göteborg, var en föreläsning under hans ”Dramatic studies”, som handlar om att en teater som är ”inlåst” på institutioner, inte har samma möjighet att stärka deokratin på det sätt som teater vill, som en teater som är ”folkets” och spelas överallt.

Att det i Uppsala fanns en attityd hos gemena man om att saker som inte hände på Stads – eller Reginateatern inte var ”på riktigt” hade vi många gånger blivit varse, och vi ansåg att en sån attityd är livsfarlig för en stads kulturklimat.

Så definierades några mer långgtgåend projekt. Dels att driva ”Projekt Ub”; att genom site specifcs och med ett ifrågasättande perspektiv, levandegöra Uppsalas historia.

Och dels att sluta gnälla över att inga scener finns, utan istället göra teater på oväntade ställen. Och låta folk dra sina egna slutsatser. Att skapa ett Uppsala som genomsyras av fri teatralitet.

Och en ny målsättning formulerades. Bananteatern skulle bli

EN NY DIMENSION I TEATERUPPSALA!

som följdes av EN GALEN VÅR (Den episka våren  och sommaren 2011)

Och sen blev det åka av.

Björn hade under sitt internationella samarbete fått kontakter i Indien, och Bananteatern inledde i januari ett samarbete med grupper från Bangalore. Björn åkte dit för att ge en workshop, och i medan han satt fast på Heathrows flygplats i snökaos skrev han ett manus för att skingra ångesten – en psykologisk thriller i form av en brevpjäs. Som började repeteras med Ellen Fiske och Catrin Anlér Blomberg. Den skulle egentligen spelas på caféscener runt om i Uppsala, men projektet växte och till sist blev det för stort för de mindre caféscenerna, och vi frågade Reginateatern om de var intresserade.

Samtidigt hade Uppsala Konstmuséum hört av sig och undrat om vi inte kunde komma och göra någon slags dramatiserad vandring för hela familjen i Slottets lokaler. ”Gärna!” sa vi, och började skissa på ett manus om kungligheterna från Slottet, utifrån tjänstefolkets perspektiv.

Att förskolorna skrek efter uppsökande teater i mindre format, som enskilda förskolor kunde ha råd att köpa in, hade nått Bananteatern. En komedi om hållbar utvecklingskrevs och började repeteras med Ida Lundström och Johan Zetterberg.

Under våren 2011 repeterade Bananteatern under en period fyra olika projekt. Samtidigt som vi spelade Bananmannen.

Samtidigt som vi började diskutera ett utbyte av barnteater, en slags minifestival, med ett par frigrupper i Göteborg. Tio fötter bjöds in i samarbetet, likaså Gottsunda Dans&Teater och Mötesplats Treklangen, och någonstans på vägen ramalde Göteborgsgrupperna av, och minifestivalen växte till en internationell jättefestival…

OCH SEN LOSSNADE DET! (Sensommar 2011 – våren 2012)

Bränn när du läst! gick för fulla hus på Reginateatern, och när vi började leta lokaler för extraföreställning, verkade det plötsligt mest logiskt at fråga Stadsteatern om vi inte kunde få vara i deras Salong. Och de var på, och sen sålde vi slut två föreställningar där också.

Innifrån ett slott! Gick hela sommaren för fulla hus. Eller slott.

Xorx och Jordlingen – en komedi för barn 3-6 år om vår fantastiska planet spelade på Teater Blanca och för ett halvdussin glada förskolor.

En picknickteater,  Kejsarens nya kläder- ett projekt ett projekt som låg helt i linje med vår nya ambition, att sprida teater i staden – spelades av Mats och Johan under tidig sommar i stadsparken, på reggeafestivalen och Stora Torget.

Och utan att någon riktigt förstått hur det gått till, hade Ragulabuggla gått och blivit en riktig föreställning, och den åkte på egen hand iväg på Indienturné.

I augusti kom Fruarna först! tillbaka för ännu ett år, i september gjorde vi ytterligare två Bränn när du läst! på Stadsteatern och blev dessutom ombedda att göra en reading som en soppa. Bananmannen spelade på under hösten, och inom ramen för Skapande Skola gjorde Bananteatern över 50 workshops. Vi gav även workshops på Ungdomens Hus, till ensemblen på Teater Blanca, och till guiderna på Konstmuséet.

Stadsteatern hade ställt frågan om vi inte kunde komma och göra någon soppa där, och vi pitchade in en föreställning om Gustaf Fröding. Vi ville uppmärksamma 100-årsdagen av diktarens bortgång, och använda hans dikter för att undersöka vår egen tid. När vi började research, upptäckte vi att liksom vi upplevt att vi ibland fått kämpa i motvind för att vi inte vill göra den sorts teater som är allmän kutym i det litterära, institutionstvurmande Uppsala, så hade herr Fröding ett litet helsicke att bli accepterad av sin tids litteraturkritiker. Detta blev den röda tråden i vår föreställning Den gamla goda tiden, som sålde slut både vårens och höstens föreställningar på Stadsteatern, och dessutom turnérat i både Kultur i Vården samt spelats på Bror Hjorts Hus och Stadsbiblioteket.

Och BUSiG, den internationella teaterfestivalen, blev en succé utan dess like. ”Uppsala har fått ännu en festival i världklass!” var det omdöme kulturrådets ordförande Ewa Edwardsson gav på invigningstalet.

Och så kom till slut det efterlängtade verksamhetsbidraget.

Och vi kunde börja sälja skolföreställningar på riktigt.

Mot nya höjder (Framtiden, från sommaren 2012)

Den här våren har vi fått iväg uppemot 40 skolföreställningar, med Bananmannen, Xorx, Bränn när du läst! och Ragulabuggla. Vi har gästspelat Bränn när du läst! i Stockholm, Rupesh föreställningar Madbeth och Popo har inkorporerrats i Bananteaterns verksamhet, och den förstnämnda hade Uppsalapremiär på PLEJ-festivalen.

Likaså har vi spelat Ragulabuggla på Stadsteatern, och nu har vi äntligen uppgraderat den till den föreställning vi från början drömde om att göra. Med videoprojektioner, sång, dans, storytelling och clown berättar vi historien om klimatflyktingen Mauri, väl medvetna om att klimatflyktingar är ett ämne som alltför ofta förtigs av såväl media som politiker.

Med stöd av Konstnärsnämnden och i samarbete med UNESCO Center for peace har vi också tagit Ragulabuggla på USA-turné, för att spelas och ligga till grund för workshops och seminarier på skolor runt om i Maryland (Madbeth och Popo fick också följa med och spela för de lite yngre.)

Vi räknar efter och upptäcker att vi kommer upp i nästan 100 spelade föreställningar inom ett års tid, och kommande år räknar vi med att göra ännu fler.

Så det kändes som att det var läge att fira. Med ett ordentligt 10-årskalas. Ett kalas som vi har döpt till ”I Uppsala är ingenting omöjligt!”

För det var det som vi bildades för att bevisa, och det är det vi tycker att vi har gjort.

Vi är stolta.

Men vi är inte nöjda.

Bananteatern står inför ett vägskäl.

Vår målsättning var att etablera oss i Uppsala.

Vi är här nu.

Nu växlar vi upp. Det som inte utvecklas, det kommer förr eller senare att stagnera. Vi har en uttalad målsättning att höja ribban ytterligare. Att fortsätta vara lokalt förankrade, fortsätta våra Uppsalaprojekt om lokalhistoria och site specifics, fortsätta utmana Uppsalas publik liksom Uppsalas kulturpolitiker på alla tänkbara sätt.

Men också att göra teater som är så pass angelägen, viktig och bra att den blir angelägen för hela Sverige. Nu vill vi bli en av Sveriges ledande frigrupper.

Och hörni. Häng med på resan!

/Bananteatern april 2012

Roliga fakta om namnet:

I tre timmar hette Bananteatern faktiskt Teater Taggtråd.

I början var den officiella förkortningen BTC – där C stod för både Uppsala och en banan.

Alla var för namnet utom Björn, som krigade länge för ett namnbyte.

Många gånger har vi fått skäll för att vi från början bara var killar i gruppen, och man har velat tro att Banan är en antydan om att bara folk med bananer får vara med i gruppen.

Några månader efter vårt bildande, så bildades också Päronteatern i Uppsala, som en liten passning. De gjorde en produktion, 8 kvinnor, som spelades på Ungdomens Hus.

Mer roliga fakta:

Under en repetition av slagsmålsscenen i Klassfiende på Bolandsskolan skolgård, såg en lärare oss genom fönstret och ringde polisen. Tre blar och fyra motorcyklar mötte oss när vi trallade hem från Bolandsskolan. ”Hörni, har ni sett något gängslagsmål i närheten?” frågade polisen. Näää, sa vi. De skulle just till att åka när vi kom på vad de letade efter. ”Jaja, jag antar att ni spelar bra då i alla fall” sa en trött konstapel.

Bananteatern har nu spelat på tre kontinenter med Ragulabuggla och Popo.

Vår yngsta besökare hittills har varit 2 år gammal, och den äldsta (som uppgett åldet) 92.

Vi har ringt runt till samtliga godisgrossister som producerar skumbananer och frågat om sponsring, men samtliga har sagt nej.

Förutom de produktioner vi officiellt jobbar med, har vi även samtal med bland annat Beijing Dreaming Theatre Butterfly Company (Beijing), Kalakadamba Art Center (Bangalore) Och Mukha Mugam Theatre Company (Bangalore.)

Popo och Grodkungen kan ha haft den mest intressanta produktionsprocessen hittills. Den kom till i Maryland, under vår USA-turné med Ragulabuggla. En morgon väcktes Björn av Rupesh, som skulle åka och spela sin enmansföreställning Popo på en skola för döva barn.

”Bjorn, do you know clowning?” frågade han.

”No… I only had one class for like 6 years ago.”

”Good, you ar ein the show today! The show is in 90 minutes, think of a clown character!”

”But I don´t know how to create clown characters…”

Och en halvtimme senare, när Björn fått i sig en kopp kaffe, kommer Rupesh springande med simfötterna från Ragulabuggla i högsta hugg.

”Bjorn, wear these, you are The Frog King!”

Samtliga medverkande hittills (i produktioner, in order of appearence) genom åren:

Tobias Ljunggren

Sebastian Nord

Daniel Söderlind

Erik Frisberg

Björn Dahlman

Sergio Urrutia-Duchens

Samson Wiklund

Johannes Wanselow

Henrik Myrberg

Anna Nordlund

Håkan Stenqvist (inlånad regissör)

Veronica Westerling

Mats Tielman-Lindberg

Daniel Färnstrand

Rupesh Tillu

Jakob Gustavsson

Emma Gilljam

Sanna Tielman Lindberg

Ingela Jansson

Ellen Fiske

Catrin Anlér Blomberg

Ida Lundström

Johan Zetterberg

Ellen Lindhagen

Samt, på olika sätt:

Cecilia Byttner

Mikael Lundgren

Linnea Ripenberg

Sofia Lucas

Pontus Eklund

Malin Tengvard

TEAM OMID hette det gäng som hjälpte oss under våra två första år, med scenarbete, PR, staterande och annat. Omid, Tobbe, Johan, Micke, söt-Alex – vi är er evigt tacksamma!

MASKOTEN, ”Teaterapan”, är designad av Samson Wiklund. Maskoten har vi med kärlek döpt till Omid, efter en god vän till oss som ställde upp som scenarbetare i våra första tre produktioner. Omid finns tyvärr inte bland oss längre, men vi minns honom med kärlek och i åminnelse av att även de till synes små sakerna som folk gjort för att hjälpa oss på vägen har varit av oerhörd betydelse.

Samtliga produktioner hittills:

Klassfiende – premiär januari 2003 på Skandiascenen

Fångvaktare – premiär Lilla Teatern oktober 2003

Lillforsen Blues – premiär Skandiascenen juni 2004

På väg till …shire – premiär Café Ofvandahls maj 2009

Bananmannen – premiär på PLEJ-festivalen mars 2010

Fruarna först! – premiär i Uppsala augusti 2010

Ragulabuggla (i samarbete med Theatreact) – premiär på Tokalynga Flying Theatre Festival i Halland augusti 2010

Xorx och Jordlingen – premiär april 2011

Bränn när du läst! – premiär på Reginateatern april 2011

Innifrån ett slott – premiär på Uppsala Slott juni 2011

Picknickteater (Kejsarens Nya Kläder) – premiär juni 2011

Den gamla goda tiden: 100 år efter Gustaf Fröding– premiär på Uppsala Stadsteater oktober 2011

Madbeth (i samarbete med Theatreact) – inkorporerad i Bananteaterns verksamhet, Uppsalapremiär mars 2012

Popo och Grodkungen (i samarbete med Theatreact) – framför med Bananteatern första gången i Maryland april 2012

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s